Sverige. Jag älskar mitt Sverige. Trots att lagstiftningen ibland blir lite väl ... omfattande?

På dagens nyhetssändning kan man höra att var tredje skolavslutning innefattar välsignelser eller uppmaning till bön, d.v.s. religiösa inslag. Man får hålla skolavslutningen i kyrkan, så länge tonvikten läggs på tradition och inte religion, berättades i nyheterna. Men har vi inte en tradition med religiöst firande av många saker i Sverige? Av tradition är vi väl kristna och lever i ett kristet land? Vilket annat land skulle reagera på att den huvudsakliga religionen i landet finns med på skolavslutningar?

Visst är det fint - och nödvändigt - att vi tar in människor till Sverige som inte längre kan leva i sina hemländer. Men. Måste vi därför förändra - eller förinta - vår egen kultur? Jag förstår att det blir kulturkrockar när människor från andra kulturer uppmanas att delta i traditionellt kristna händelser. Samtidigt finns det fria valet att avstå uppmaningen. Jag skulle personligen inte ta illa upp om en muslim eller hindu vill välsigna mig eller bad mig delta i bön. Värre vore det väl om det handlade om förbannelser?

Religionsfrihet i all ära, men borde vi inte få ha vår religion kvar likväl som invandrarna får ha sina trosuppfattningar? Det verkar inte så. Från och med i år kan nämligen skolorna bötfällas om de har religiösa inslag under skolavslutningen. Så var det med det. Hejdå opartiska lilla land. Hejdå Sverige.

Missförstå mig inte, jag tycker att det är en stor tillgång för Sverige att det finns så många olika kulturer som samsas i landet. Jag vill bara att den svenska kulturen ska finnas kvar så att den också kan samsas. Inte bara försvinna genom sin egen rädsla för att vilja finnas till.

I vår kommun har man efter nyår börjat servera barnen lättmjölk och Becel istället för mellanmjölk och Bregott, allt enligt Livsmedelsverkets rekommendationer. Detta är något som tydligt upprör mängder av människor.

Personligen förstår jag inte varför man ska ha det så livat för en sådan liten sak? Ett argument är att barnen behöver fett och näringsrik mat för att orka med skoldagen, och där håller jag med. MEN. Vem vill påstå att mjölk är MAT? Eller att den lilla klicken smör på mackan är avgörande för näringsintaget för barnen?

Jag vill påpeka att ingen mat ger energi förrän den är uppäten, och det gäller alla typer av mat. De barn som inte äter skollunchen sägs bli tillåtna att ta en macka och ett glas mjölk istället. Här menar jag att det bästa vore om de åt MATEN som serveras, den är faktiskt bra, i alla fall senast jag åt den. Och skulle det förekomma mindre smaklig mat en dag på en vecka så har så vitt jag vet ingen dött av det i dagens Sverige.

Inte dog jag hunger- och svältdöden för att jag åt mackor med bordsmargarin istället för äcklig skollunch, så jag misstänker att andra ungar också överlever. De får väl ordentlig frukost, middag och kvällsfika hemma? Och där kan man ju börja servera grädde i glasen om man så önskar.

Redan i första klass skickar man med frukost till dagens första mellanmål till sin unge, varför inte fortsätta med det om det är så fruktansvärt att se sitt barn dricka lättmjölk och äta Becel?

Som sagt så tycker jag att det här är ett i-landsproblem som tagit för stora proportioner, och troligen kan jag komma att bli lynchad för min avvikande åsikt i ämnet. Men den risken tar jag.

Nu närmar det sig. Det är redan början av december och julstressen gör sig påmind. Den som har barn vet att tiden går alldeles för fort, och den som inte har barn funderar på meningen med julen, kanske med livet också.

 

Den som missat att julen är den största högtiden i Sverige måste ha växt upp på en annan planet. Här ska putsas fönster, dammsugas, skuras och lagas mat. Här ska julbakas, julpyntas och piffas. För den som inte känner till svensk tradition verkar det konstigt med all denna mat och överflödet som ska finnas i alla hem. Här ska vara så präktigt som möjligt, så husligt det någonsin går. Ungarna ska dessutom varvas upp inför julen, de laddas lämpligen med tomtedräkter, pepparkaksbak och dekoration av pepparkakshus. Dessa hus ska dessutom gärna vara helt hemmagjorda; från degen till ritningen, hela vägen till den personligt färgade kristyren och det noggrant utvalda godiset. Chokladkalendrarna som minstingarna gråter efter att få öppna på en gång är obligatoriska, och nuförtiden ska ungarna helst också ha julkalendrar med leksaker i.

 

Sociala medier i all ära, men är det verkligen förenligt med julens anda att offentligt skryta upp sig själv och sina prestationer på till exempel facebook? Att lägga upp proffsfoton av årets julbak på sin blogg? Kan detta skapa annat än prestationsångest hos vänner, bekanta och andra läsare? Möjligen kan det kännas en gnutta inspirerande att se de skyltfönsterliknande exponeringarna av julgodis ihop med diverse pynt, men mest ger det nog ett sug efter att äta upp motivet för bilden, alternativt att gå hem och dra något gammalt över sig tills december har passerat.

 

Förutom att man gärna skryter upp sina förmågor att hänga julgardiner och arrangera smakfulla stilleben med hjälp av trendiga tomtar, så finns fler saker att sprätta hängslen för. Räcker det inte med de måsten som redan existerar så kan man ju alltid gräva djupare i den svenska traditionens mylla. Kanske är det renässans för korvkokning, sillinläggning, slakt av den egna grisen, ljusstöpning, eller att luta fisk. Spela roll om någon enda vill äta den mat som nästan försvunnit från det moderna julbordet, bara man kan säga att man gjort den själv. För varför ska man nöja sig med att plocka fram och tända något extra ljus, kanske njuta en kopp glögg eller två och bara vara? Att reflektera över saker och ting, fundera över vår tid här och meningen med livet är inget som folk gör i december, men det borde ha sin givna tid till jul. Då firar vi Jesu födelse, fastän han sedan länge är bortglömd och undanskuffad i ett hörn. Borde det då inte vara närmare till hands att filosofera och umgås med familjen för att finna ut hur det egentligen gick till när Jesus föddes, än att frossa i mat, godsaker och ögonfröjd?

 

Loppet är för länge sedan kört. Nu återstår bara att samla in spillrorna av det vi kallar tradition, försöka få rätsida på ekonomin som kraschade redan när ungarna plitade ner sina önskningar på listor och skickade runt till nära och kära, inklusive tomten. Och på tal om tomten – honom ska man backa upp och intyga att han finns, fastän man aldrig sett, eller ens hört talas om hans körkort. Nej, låt oss slippa bländas av alla pretentiösa husmödrar som vill skina ikapp med stjärnorna. Låt stjärnorna själva stå för glänsandet över sjö och strand. Släpper vi ambitionerna att vara bäst på allt så finner vi mer tid till det som egentligen är viktigt. Ta det lugnt och fira att du är du och ingen annan.

 

Idag firar jag mina båda utförda tal med att publicera årets julkrönika. Förhoppningsvis den sista som betygsätts för Svenska B-kursen. I övrigt vill jag önska eder alla en God Jul och riktigt grått nytt hår!

Med stormsteg närmar sig valet 2010. Jag funderar lite.

Sverigedemokraterna (SD) måste i det här läget anses som kraftigt motarbetade av såväl media som övriga kandidater till riksdagen. Partierna sluter sig samman i övertygelsen att SD inte ska in i riksdagen - vad händer då med svenska folkets röster om de faller på Sverigedemokraterna?

Mediadrevet har hakat på trenden att bannlysa SD från all form av neutral uppmärksamhet och väljer att spegla de negativa sidorna av partiet. Tyvärr återfinns dessa negativa sidor i partitoppen, något som naturligtvis retar en hel del. Att ha främlingsfientliga åsikter är impopulärt och definitivt inte accepterat i dagens Sverige - trots åsiktsfriheten.

Jag kommer personligen inte att rösta på SD, min röst lär nog peka i högerled. MEN - kan man verkligen säga att Sverige är ett demokratiskt land om man på det här sättet fryser ut ett parti som ju ändå har en hel del anhängare? Jag förstår kritiken av det svenska valsystemet.

Låt sparbeslutet stå fast.

Valrörelsen är på väg upp i högvarv, man utlovar det ena och det andra. Årets populäraste valfläsk för oppositionen i vår kommun verkar vara att åter öppna den kommunala musikskolan. Jag förstår inte varför.

Det finns fina möjligheter för barn från tredje klass att lära sig spela instrument via olika studieförbund. Varför skulle man främja musikälskande ungar mer än de som vill spela fotboll, hockey eller rida?

Jag tycker att det var en bra lösning att studieförbunden håller i den musikaliska utbildningen till en rimlig slant. Man betalar ju även i den kommunala musikskolan, och man betalar för alla andra hobbies som ungarna ska ha. Vad är skillnaden mot musiken?

Spar slantarna - och energin - till något vettigt istället.
Eller ge dom till mig - för det kan väl knappast klassas som vettigt?

Råkade surfa in på en hemsida idag, där man förmedlar katter för omplacering. Behjärtansvärt kan tyckas, men jag har tyvärr inte mycket till övers för verksamheten. Kanske skulle det kunna fungera bra, MEN ...

När vi hade kattungar senast hörde en kvinna av sig och presenterade sig som intresserad av att köpa en kattunge. Mina kattungar (vanliga bondkatter) betingade ett pris på 500 kr styck för att undvika oseriösa spekulanter. Kvinnan kom och hälsade på, med sin man och sitt yngre än ett år gamla barn väntandes i bilen.

När hon kom in sade hon genast att hon inte alls tänkte köpa en av mina kattungar (varför då ens besväras ig om att köra hela vägen från Luleå?), utan hon skulle köpa en annan katt för tusen kronor från ett annat ställe. Hon sade sig även representera Katt i Norr och började därefter propagera för att jag skulle sterilisera min katt för att slippa få fler oönskade kattungar. Att dessa kattungar i allra högsta grad var välkomna verkade inte bekomma kvinnan, som matade vidare. Hon stannade nästan en timme, och lilla familjen kom aldrig in, utan väntade hela tiden i bilen utanför. När hon äntligen åkte, fattade jag beslutet att kasta ut nästa människa som lägger sig i vad jag gör eller inte gör med MIN katt.

JA, det är ett problem att det förekommer förvildade och ägarlösa katter.
JA, det är ett problem att det förekommer omärkta katter.
JA, det finns säkert de som tycker det är ett problem när deras katt föder kull efter kull.

Men NEJ, JAG tyckte inte så om min katt och hennes ungar. Varför inte lägga energin där den behövs? Och varför ska man till varje pris rädda förvildade katter som är socialt missanpassade och får en enorm stress bara av att hamna i stödhem? Vore det inte mer humant att låta avliva dessa katter?

Jag har två gånger tagit mig an vuxna katter som behövt omplaceras. Det var inte lätt, trots att dessa båda hade levt i vanliga familjer med liknande familjesituation, så funkade det inte. Visst går det att omplacera vuxna katter, men det är en konst, som ska bemästras av den nya familjen.

Den andra vuxna katten vi tog oss an sprang bort efter en dryg vecka hemma hos oss. Skulle någon hitta henne efter de tre månader hon varit försvunnen, hoppas jag att de inte skänker henne till Katt i Norr, utan hellre återställer henne till vår Herre.

Många kanske anser mina åsikter i ämnet vara kontroversiella, men har man energi att försöka förändra - gör det där det behövs, inte där det redan fungerar. På radion har man sänt informationen att "det behöver inte födas en enda kattunge till i Norrbotten". Mina kattungar fick nya, bra hem där man bryr sig om sin katt. Det finns mängder av BRA och ansvarstagande kattägare. Inse det. Och blir det svårt att omplacera dessa osociala katter har jag ett tips: under 80- och 90-talen fungerade Gyttorps röda ypperligt.


Kanske inte för kattungar?

Som många kanske känner till så är jag astmatiker, jag reagerar främst på cigarettrök och starka parfymer, men även pälsdjur - ja egentligen djur i alla dess former. För många kan det här vara en svår ekvation att lösa, speciellt då jag ibland blir dålig.

Min astma är inte av sådan art att jag drabbas av astmaanfall och kan dö på studs. Min variant kommer smygande utan att jag egentligen märker det, och med så långa mellanrum att jag inte inser att det är just astman som ligger bakom. Jag har varit rätt hängig senaste tiden, och när Lina blev förkyld blev jag också det, trots att jag nästan aldrig blir förkyld i vanliga fall. Den här gången gick förkylningen över snabbt, men när den släpper brukar det bli veckor av hosta som följer. Det var alltså inte oväntat att lungor och luftrör skulle slemma igen.

Den här gången blev det dock värre än vanligt. När medicinen slutar hjälpa känner man sig mer än maktlös. Då åkte vi in akut för inhalation av starkare varor. Under högstadiet låg jag inne på sjukan i tio dagar, då de knappt lyckades bromsa andnöden. Då sov jag mig igenom de första tre dagarna. Den här gången behövdes det "bara" två inhalationer och en rejäl upptrappning av vardagsmedicinen för att det skulle vända.

De senaste dagarna har jag inte gjort i princip någonting, mest lallat på hemma. Att diska tog rekordlång tid idag, då jag måste ta hostpauser mellan varven. Att ta en promenad till brevlådan 15 meter från ytterdörren känns jobbigt, liksom att köra bil eller ens ändra läge i sängen när det är sovdags. NU har det äntligen börjat släppa på allvar, hostan ger resultat och luftrören kvicknar till allt mer.

Många tycker nog att det är otroligt korkat att hålla sig med diverse djur då de framkallar andningsbesvär, men för mig är det värt så otroligt mycket att kunna ha dessa varelser omkring mig. Att behöva ta medicin varje dag är för mig vardag, inget jobbigt eller konstigt.

Sedan jag var liten har jag i smyg skaffat mig husdjur, jag har haft möss, råttor, marsvin, hamstrar, kaniner, chinchilla, höns, get, får, minigris och så en hel radda katter. Nu har vi ju även Vina i familjen. Jag har i över tjugo år levt med djur och har inga intentioner att sluta med det om jag inte MÅSTE. Skulle Lina bli allergisk anser jag mig inte ha rätten att bestämma att hon ska göra så som jag gjort, men så länge hon är frisk och jag klarar av att leva som hittills så känns det som att det trots allt fungerar.



Att ha dessa djur omkring sig kräver för mig att jag sköter min medicinering ordentligt, något jag inte är stolt över att säga att jag slarvat med det senaste året. Men så pass lång tid tar det alltså innan det bryter ut. Den här gången i alla fall. Kanske kan man tycka att jag leker med mitt liv, men livet ska väl vara en lek? Att leka är kul, och njuter man inte av livet, varför då leva alls?

Jag lovar att sköta mig framöver, för inte är det ju speciellt kul att måsta åka in akut på grund av att man själv har slarvat. Att inte kunna gå i trappor, ta en promenad eller ens cykla runt kvarteret är handikappande. Så nu lovar jag att försöka vara vuxen och ta hand om mig bättre än innan. Med våra djur.

Idag hände det. Det var oväntat men lite festligt. En kille lade till mig som vän på fejan efter att jag angett min status som singel. Ytterst märkligt. Visst är det ju trevligt med nya bekantskaper, men är det läge? Nja. Dessutom borde man väl åtminstone presentera sig eller slänga iväg ett mejl eller nåt. Eller har jag helt missat något?

Annars sitter jag i soffan och spejar på det underbara kronprinsessbröllopet. Snacka om att det är vackert! Egentligen hade jag velat vara på plats, men tid, råd och sällskap saknades. Så jag tröstar mig med att det är bekvämt att följa HELA arrangemanget från soffan hemma, även om det fattas bröllopstårta och annat gott.


Bilden knyckt från Expressens sida.

Många anser att det hela är ett spektakel och slöseri med skattemedel utan dess like. Jag är av en annan åsikt. Jag har alltid trivts med att representeras av kungahuset, de är så bra på det de gör. Dessutom ska man väl ändå visa att Sverige är ett välfärdsland? Att det finns pengar avsatta för kultur och liknande är väl menat för sådana här tillfällen?

Heja Sverige, ett kanonarrangemang! Underbart planerat, vackert, vackert, vackert!

Tomma ord?

För någon vecka sedan pratade jag med en nyfunnen vän om tystnadsplikt och känslan av förtroende man bör få med sig från sin vårdcentral. Idag när jag var kallad till cellprovskontroll återkom dessa tankar.

När man kommer in till vårdcentralen i Älvsbyn möts man av en öppen korridor och ett öppet väntrum. Receptionen är väääldigt privat, två skärmväggar som tydligen ska dämpa ljud så att iiiingen ska höra vad man talar om. Hur kul är det att ALLA i väntrummet hör ens ärende, personnummer och annat?

Jag röstar på att man bygger en privat reception, med ljuddämpande glasväggar som släpper igenom ljus. Ordna fler sittplatser och KÖLAPPAR så att man vet när det är ens tur. Nu finns följande lapp uppsatt på den privata skärmen:

Respektera tystnadsplikten, sitt ned och vänta på din tur.

Problem uppstår genast. Jag satte mig ned, men då tror ju folk som kommer in att det är fritt fram att köa bakom den "privata" skärmen. Jag missade alltså min köplats för att jag gjorde som man skulle. På köpet finns endast två sittplatser INNAN receptionen, men det är ju där det blir kö? Kanske satsa på att köpa in lite fler stolar? Då kan ju fler vara lika duktiga som jag och sitta och vänta på sin tur. Med kölapp så vet man ju dessutom vem som faktiskt kom först. Enkla medel som tydligen är svåra att genomföra. Eller? Ska ringa och klaga. Kanske skapa en facebook-grupp. HA! Det ska lära dom!

Det bästa med att vara vuxen är att man gör som man vill. Det är även det sämsta med att vara vuxen, man får så många svåra beslut att fatta. Till exempel om det är okej med Krokantglass till frukost redan klockan fem på morgonen. Idag var det inte så svårt att avgöra ...