Som många kanske känner till så är jag astmatiker, jag reagerar främst på cigarettrök och starka parfymer, men även pälsdjur - ja egentligen djur i alla dess former. För många kan det här vara en svår ekvation att lösa, speciellt då jag ibland blir dålig.

Min astma är inte av sådan art att jag drabbas av astmaanfall och kan dö på studs. Min variant kommer smygande utan att jag egentligen märker det, och med så långa mellanrum att jag inte inser att det är just astman som ligger bakom. Jag har varit rätt hängig senaste tiden, och när Lina blev förkyld blev jag också det, trots att jag nästan aldrig blir förkyld i vanliga fall. Den här gången gick förkylningen över snabbt, men när den släpper brukar det bli veckor av hosta som följer. Det var alltså inte oväntat att lungor och luftrör skulle slemma igen.

Den här gången blev det dock värre än vanligt. När medicinen slutar hjälpa känner man sig mer än maktlös. Då åkte vi in akut för inhalation av starkare varor. Under högstadiet låg jag inne på sjukan i tio dagar, då de knappt lyckades bromsa andnöden. Då sov jag mig igenom de första tre dagarna. Den här gången behövdes det "bara" två inhalationer och en rejäl upptrappning av vardagsmedicinen för att det skulle vända.

De senaste dagarna har jag inte gjort i princip någonting, mest lallat på hemma. Att diska tog rekordlång tid idag, då jag måste ta hostpauser mellan varven. Att ta en promenad till brevlådan 15 meter från ytterdörren känns jobbigt, liksom att köra bil eller ens ändra läge i sängen när det är sovdags. NU har det äntligen börjat släppa på allvar, hostan ger resultat och luftrören kvicknar till allt mer.

Många tycker nog att det är otroligt korkat att hålla sig med diverse djur då de framkallar andningsbesvär, men för mig är det värt så otroligt mycket att kunna ha dessa varelser omkring mig. Att behöva ta medicin varje dag är för mig vardag, inget jobbigt eller konstigt.

Sedan jag var liten har jag i smyg skaffat mig husdjur, jag har haft möss, råttor, marsvin, hamstrar, kaniner, chinchilla, höns, get, får, minigris och så en hel radda katter. Nu har vi ju även Vina i familjen. Jag har i över tjugo år levt med djur och har inga intentioner att sluta med det om jag inte MÅSTE. Skulle Lina bli allergisk anser jag mig inte ha rätten att bestämma att hon ska göra så som jag gjort, men så länge hon är frisk och jag klarar av att leva som hittills så känns det som att det trots allt fungerar.



Att ha dessa djur omkring sig kräver för mig att jag sköter min medicinering ordentligt, något jag inte är stolt över att säga att jag slarvat med det senaste året. Men så pass lång tid tar det alltså innan det bryter ut. Den här gången i alla fall. Kanske kan man tycka att jag leker med mitt liv, men livet ska väl vara en lek? Att leka är kul, och njuter man inte av livet, varför då leva alls?

Jag lovar att sköta mig framöver, för inte är det ju speciellt kul att måsta åka in akut på grund av att man själv har slarvat. Att inte kunna gå i trappor, ta en promenad eller ens cykla runt kvarteret är handikappande. Så nu lovar jag att försöka vara vuxen och ta hand om mig bättre än innan. Med våra djur.