Ännu en mulen dag ... Jag blir nästan less på det här fuktiga vädret och på att ingenting hitta på. Det är trevligt att vara hemma, men det förutsätter ju att man gör något mellan varven också. Funderar på att hämta min cykel hos mamma, men det kändes motigt. Sträng uppförsbacke första kilometern lockar ju inte direkt ...

Ska till tandläkaren på återbesök i eftermiddag, var rädd att jag bitat sönder en tand förra veckan, men det verkade bara vara nattligt tandagnissel, så det blev faktiskt billigt. Nu ska jag kolla så att det ser ok ut, sen är det bara att fortsätta äta!

Tror jag tar en promenad nu. Moj!

De sista dagarna innan Mika kom hem från Finland var det städning på schemat. Hetsstäd närmare bestämt. NÅGON hade i ett svagt ögonblick utlovat en belöning i form av en kissemiss om han slapp städa när han kom hem ... Eftersom att jag spanat ett tag har jag redan hittat Katten K. Helt rätt typad, med rätt ögon och bra box - nosen ska se speciell ut, precis som öron och ögon. Då blir det rätt uttryck.

Idag åkte vi alltså iväg för att hämta vår nya misse. Vi har inte bestämt namnet ännu, men hon är en riktig go liten katt, tuff dessutom. Inte ett ljud när Majsan morrade åt henne, nya lillan kurrar och gosar mest. Vina brinner av iver att få smaka lite på henne, men jag misstänker att det får vänta ett tag. Nya kissen kan nämligen säga ifrån om det behövs.

Jag har inte hunnit fota själv ännu, så här kommer bilden från Blocket, taget av hennes uppfödare Nathalie:



Förutom sin grymma uppsyn äger kissekatten också den längsta svans du sett på ett kattbarn. Den släpar i marken när hon går. Ser festligt ut. Namnförslag till häxkatten mottages gärna. Nu ska jag försöka sova. Mors!

Sitter nästan varje dag och kikar på blocket. Det har jag gjort de senaste veckorna. Vår gråa kattrackare som sprang bort har varken hörts av eller synts till, så jag drar efter två månader slutsatsen att hon är uppäten eller överkörd. Tråkigt men förmodligen rätt nära sanningen.

Därför letar jag en ny kattunge. Orkar inte skaffa ännu en vuxen katt som springer bort efter ett par veckor. Det är ju trist att inte veta vad som hänt menar jag. Då är det bättre med en kattunge som man formar så att den fattar att det är här den bor. Utan att springa bort.

Så kommer då frågan vilken sort det ska vara. Jag älskar långhåriga katter, men dagens Norska skogkatter har en annan typ än de hade för sisådär femton år sedan. Jag trivdes finemang med dåtidens typ. Idag finns däremot andra raser som tilltalar mig väldigt mycket. Förutom ragdolls med sina isblåa ögon i den mörka masken så finns ju Maine coon. De är majestätiska och ser lite lagom grymma ut. Om de har den rätta looken vill säga.


Den oförglömligt blå blicken hos en ragdoll.

Problemet med dessa raskatter är flera; att de kostar skjortan och att uppfödarna sällan ser att katten får vistas ute fritt. Fullt förståeligt i och för sig, men man kaaaanske vill välja det själv när man väl skaffat sig sin misse? Speciellt om den kostat massor att skaffa? Tål att funderas på, tills dess letar jag vidare.

Vet du för övrigt någon som har en tunna pengar de vill bli av med, gratis mot avhämtning naturligtvis, så kommer jag direkt! Let me know bara!

Som erfaren kaninuppfödare har jag en tid i min "karriär" haft Genbanksdjur av rasen Gotlandskanin hemma. Det är en ganska speciell sak att föda upp svenska lantraser. För det första bör man inte utfodra med annat än ekologiska grödor, alltså inte kraftfoder så som pellets eller liknande. De svenska lantraskaninerna var avlade att klara sig på små medel, förr gick de frigång i ladugårdarna och åt det korna missade att äta. Därför uppmuntras dagens uppfödare att fortsätta att ge spannmål, men helst bara hö som foder.


Skomakarens Brunita, min första gotlandskanin jag hade ungar efter.

Gotlandskaniner kan ha vilken färg och form som helst, det finns kraftiga likväl som slanka varianter, gemensamt är att de väger mellan 3 och 4 kilo som vuxna. För färgen finns inga regler, därför kan man inte ställa ut sin Gotlandskanin. Skulle man avla för utställning skulle det snabbt gå utför för den lättfödda ras den är idag.

Förutom Gotlandskanin finns numera även en andra lantras; Mellerudskaninen. Den skiljer sig från gotlänningen genom sin mindre storlek och att den endast finns i svart, vitt och svartvitt. Denna lantras återupptäcktes så sent som 2001, då man besökte en gammal dövstum dam som hade en liten besättning av denna ras, som funnit i dalsland sedan 1937.

Bland kaninerna finns alltså bara två raser kvar av det som förr var i princip livsavgörande för många familjer. Att ha kaniner för slakt kunde många gånger rädda mathållningen.

Det här är en liiiten inblick i det som egentligen är en stor sak att bevara. Kaniner är en sak, sedan finns nötkreatur och hästar, får, getter, höns, ankor, ja till och med hundar som är värda att bevaras med hjälp av genbanker. Bland kor finns fjällkor, hästarna känns väl igen när man nämner nordsvensken och gotlandsrusset? Fåren har många raser, men dala-pälsfåren är något alldeles extra. Läs mer på http://www.allmogefar.se/

Norrbottenspetsen är en av de svenska hundraser som återupptäckts, där man uppmuntrar avel som breddar den genetiska variationen; att inte ta en kull med samma föräldradjur fler än en gång. Det är en av grundreglerna för att få en genetiskt starkare stam. I Sverige tillräknar vi oss tolv hundraser som svenska. Troligen är det raser som återupptäckts i Sverige och som därefter bevarats. För många jägare är det otänkbart att ha annat än en svenne i andra änden av kopplet, andra reflekterar inte ens över ursprunget på sin jaktkamrat.

1. Dansk/svensk gårdshund (vakthund)
2. Drever (stövare)
3. Gotlandsstövare (stövare)
4. Hamiltonstövare (stövare)
5. Hälleforshund (spetshund)
6. Jämthund (spetshund)
7. Norrbottenspets (spetshund)
8. Schillerstövare (stövare)
9. Smålandsstövare (stövare)
10. Svensk lapphund (spetshund)
11. Svensk vit älghund (spetshund)
12. Västgötaspets (spetshund)

Förutom att det är en bevarandevärd bit av vår historia fyller dessa arter och raser funktioner för oss än idag. Nästa gång du ska välja ras inom en art, kika en extra gång på genbanksraserna. Du kan hitta ett riktigt guldkorn, och rädda dagens befintliga raser från att gå samma väg tillmötes som Dalbohunden, den enda inhemska storvuxna ras vi någonsin haft.

Då användes Dalbohunden för att vakta boskapen mot vilda rovdjur, och i dagens Sverige hade den garanterat varit ett trevligt inslag i vargdebatten. Om den funnits kvar.

Vi vet aldrig i förväg om vi har nytta av ett visst djurslag eller en viss ras, därför är det viktigt att fortsätta bevara dem som en levande bit historia.











Bella, renrasig Dalbohund avporträtterad tillsammans med sin husse den 22 juni 1904.
Foto: K F Karlsson, Mellerud

Jag vet inte varifrån den kommer eller vem som satt den i min rabatt. Det kan vara jag själv, men minnet är inte vad det borde. Tur då att det finns odlarforum där det är ytterst tacknämligt att fråga efter namn på okända växter. Det är så man lär sig nya sorter. Sorten får ceriserosa blommor i spiror, och matchar perfekt de lila detaljerna i det Franska Kungsljuset. Tacksamt att de då också blommar samtidigt: just nu i rabatten på solsidan.


Fackelblomster: Lythrum salicaria

De senaste dagarna har jag nästan smält bort och runnit iväg. Vädret är däremot ytterst passande för en liten böna som gillar att plaska och bada. De senaste dagarna har vi i princip bott på badstränderna runt byn, även om jag egentligen mest vill vara hemma. Lina älskar att bada, och får någon kompis följa så är det mer än toppen!





Ha en fortsatt härlig sommar!

25 grader i skuggan hela dagen. Mygg, knott, svidon, bremsar och blindingar vart än man går. Då funderar man på VARFÖR det är sommar egentligen? Här är svaret: sommarrabattens exploderande blomning! Det är det här som är mödan värt! I växthuset har den första gurk-karten börjat visa sig, begynnande små tomater skvallrar om att de trivs, och fågelungarna skriker efter mat i holken. Tur att sommaren är här!

Här kommer några bilder och resultat från gårdagens utställning i Gällivare. Vina skötte sig, liksom jag själv, hyfsat. Vi behöver nog träna på ett och annat, kontakt är ledordet. Hon nosade sig runt ringen, men lyckades ändå få bra kritik på steget. Tur. Men nu får jag allt lov att skärpa mig och ta tag i det här med kontaktövningar ...

Det var sex Norrbottenspetsar som tävlade, först ut var de tre hanarna.


Irko (v.) tävlade juniorklass och Klingermyrans Akke (h.) tävlade unghundsklass.

Storlek: 43 cm
Detaljbeskrivning: Söt, feminin tik, vackert huvud och uttryck. Mörka ögon, bra öron. Bra hals och överlinje. Tillräcklig bröstkorg för åldern. Utmärkta ben och tassar. Rör sig utmärkt. Pälsen urfälld.

Kvalitetsbedömning: 1
Konkurrensklass: 1
Hederspris



Mellan varven fanns det en gnutta koll på matte ...

Som tillägg kan nämnas att domaren tyckte att hon hade trevliga vinklar, bra temperament och att hon fått CK om pälsen varit bättre. Kul! Vi spar resten av utställningarna till nästa år, då har vi förhoppningsvis gått jaktprov och får ställa i jaktklass.


Uttagningen av Bäst I Rasen stod mellan Davvins Kärstin och Trollsångens Siipi. För dagen var Kärstin verkligen makalös! Det betalade sig ...


BIR, CERT, CACIB: Davvins Kärstin, Kennel Nalta Äljest

Nyss framkomna till orten ovan Polcirkeln, vi njuter av vårt hotellrum vid Dundret där man ser ut över hela Gällivare samhälle. Mika bjöd på riktig pub-hamburgare, grymt gott efter tre timmars bilande. Lina har varit fnittrig hela resan och erkände till sist att hon är trött, så just nu bäddar hon för fullt i bäddsoffan på rummet.

Imorgon är det dags för Internationell utställning, sista utställningen för i år för oss. Vina måste gå jaktprov innan vi ska ställa henne mer, då blir det betydligt lättare att meritera henne om det skulle gå bra. Imorgon hoppas vi på minst en etta, gärna med hederspris och certifikatkvalitet. Återstår att se, hips vips blir det en tvåa, det är ju lite av ett lotteri att bedömas av olika domare.


Snyggast i Gällivare imorgon?

När vi besökt odlingsgränsen tillräckligt åker vi vidare till Finland och bor i Jolanki några dagar. Mikas pappa delar sommarhus där med sina bröder. Blir kul att äntligen låta Vina bada så mycket hon vill, ängen vid huset sluttar ner mot en fin sjö med bastu invid. Misstänker att vi måste basta varje dag. Mika lär göra det i alla fall. Han längtar så mycket efter bastandet så han redan tjuvbörjar på hotellet.

Som ni märker så är det rätt fullt upp, och lite datatid, så bloggandet uteblir till viss del. Glömde dessutom min minneskortsläsare, så färska foton får vänta tills vi kommer hem på onsdag.

Nu ska jag planera morgondagen så vi kommer i tid till utställningen. Mors!

För ett tag sedan fick jag som tips vid utställningar att det kan vara fiffigt att kasta en godisbit till hunden för att väcka hennes uppmärksamhet och få henne mer fokuserad på föraren. Jag har sedan dess försökt få henne att fånga godiset i luften, likt sättet hon använde då hon var liten och lekte:



Tyvärr (eller bra?) så vägrar hon konsekvent att hugga i luften efter gotta, oavsett valör. Godis läggs in i munnen, det tar man inte för sig av. Inte enligt Vina i alla fall. Efter några enträget lobbade små bitar av både ost och skinka tog hon skydd under köksbordet för att slippa få dem i skallen. Lustig hund. Vet minst en handfull hundar som utan problem skulle ge sin högra tass för blotta möjligheten att få fånga godis ur luften.

Tur att det fungerar att visa lite skinka, korv eller annat snask för att hon ska piggna till. Det där godisfångandet överlåter vi till de glupska hundvännerna.

Som en liten rensning av tankarna föreslår jag trädgårdsliv.



fr. v. Papaver Orientale 'Perrys White', 'Pattys Plum' och 'Coral reef'. En serie perenna jättevallmor som förgyller vilken perenn rabatt som helst.

Östra Kongo. På vägen till Arvidsjaur bjöd Sveriges Radio P1 ikväll på en grym berättelse från läkare utan gränser och deras viktiga arbete. Det berättades om otrygghet, om flyktingar som flyr de provisoriska lägren under natten för att kunna ha en säkrare tillflyktsort. De övernattar i vilda naturen, på stora blad och löv, utan täcken under den bara himlen. Så långt hänger jag med, känner medlidande och inser hur viktigt det är att Sverige och andra länder skickar läkare och andra att hjälpa de som behöver.

När dokumentären började berätta om våldtagna kvinnor rös jag till. Därefter följde etter värre: män som tvingas våldta sina döttrar, kvinnor som tvingas stycka sina män och fler liknande obscena händelser som sker varje dag i krigets Kongo - världens idag farligaste plats. Att höra om sådant får en att fundera om det någonsin, i världsalltets historia kommer att finnas en grymmare art än människan? Vilken vidrig, slemmig själ ska inte de människor ha, som tvingar skrämda flyktingar att utföra dessa dåd? Och till vilket pris? Till vilken nytta? Vidrigt är ordet. Jag finner inget annat ord som passar bättre.

Tack till nyfunna radiokanalen P1 för en riktig tankeväckare och ögonöppnare.
Vad kan jag göra? Vad kan du göra?