Som erfaren kaninuppfödare har jag en tid i min "karriär" haft Genbanksdjur av rasen Gotlandskanin hemma. Det är en ganska speciell sak att föda upp svenska lantraser. För det första bör man inte utfodra med annat än ekologiska grödor, alltså inte kraftfoder så som pellets eller liknande. De svenska lantraskaninerna var avlade att klara sig på små medel, förr gick de frigång i ladugårdarna och åt det korna missade att äta. Därför uppmuntras dagens uppfödare att fortsätta att ge spannmål, men helst bara hö som foder.


Skomakarens Brunita, min första gotlandskanin jag hade ungar efter.

Gotlandskaniner kan ha vilken färg och form som helst, det finns kraftiga likväl som slanka varianter, gemensamt är att de väger mellan 3 och 4 kilo som vuxna. För färgen finns inga regler, därför kan man inte ställa ut sin Gotlandskanin. Skulle man avla för utställning skulle det snabbt gå utför för den lättfödda ras den är idag.

Förutom Gotlandskanin finns numera även en andra lantras; Mellerudskaninen. Den skiljer sig från gotlänningen genom sin mindre storlek och att den endast finns i svart, vitt och svartvitt. Denna lantras återupptäcktes så sent som 2001, då man besökte en gammal dövstum dam som hade en liten besättning av denna ras, som funnit i dalsland sedan 1937.

Bland kaninerna finns alltså bara två raser kvar av det som förr var i princip livsavgörande för många familjer. Att ha kaniner för slakt kunde många gånger rädda mathållningen.

Det här är en liiiten inblick i det som egentligen är en stor sak att bevara. Kaniner är en sak, sedan finns nötkreatur och hästar, får, getter, höns, ankor, ja till och med hundar som är värda att bevaras med hjälp av genbanker. Bland kor finns fjällkor, hästarna känns väl igen när man nämner nordsvensken och gotlandsrusset? Fåren har många raser, men dala-pälsfåren är något alldeles extra. Läs mer på http://www.allmogefar.se/

Norrbottenspetsen är en av de svenska hundraser som återupptäckts, där man uppmuntrar avel som breddar den genetiska variationen; att inte ta en kull med samma föräldradjur fler än en gång. Det är en av grundreglerna för att få en genetiskt starkare stam. I Sverige tillräknar vi oss tolv hundraser som svenska. Troligen är det raser som återupptäckts i Sverige och som därefter bevarats. För många jägare är det otänkbart att ha annat än en svenne i andra änden av kopplet, andra reflekterar inte ens över ursprunget på sin jaktkamrat.

1. Dansk/svensk gårdshund (vakthund)
2. Drever (stövare)
3. Gotlandsstövare (stövare)
4. Hamiltonstövare (stövare)
5. Hälleforshund (spetshund)
6. Jämthund (spetshund)
7. Norrbottenspets (spetshund)
8. Schillerstövare (stövare)
9. Smålandsstövare (stövare)
10. Svensk lapphund (spetshund)
11. Svensk vit älghund (spetshund)
12. Västgötaspets (spetshund)

Förutom att det är en bevarandevärd bit av vår historia fyller dessa arter och raser funktioner för oss än idag. Nästa gång du ska välja ras inom en art, kika en extra gång på genbanksraserna. Du kan hitta ett riktigt guldkorn, och rädda dagens befintliga raser från att gå samma väg tillmötes som Dalbohunden, den enda inhemska storvuxna ras vi någonsin haft.

Då användes Dalbohunden för att vakta boskapen mot vilda rovdjur, och i dagens Sverige hade den garanterat varit ett trevligt inslag i vargdebatten. Om den funnits kvar.

Vi vet aldrig i förväg om vi har nytta av ett visst djurslag eller en viss ras, därför är det viktigt att fortsätta bevara dem som en levande bit historia.











Bella, renrasig Dalbohund avporträtterad tillsammans med sin husse den 22 juni 1904.
Foto: K F Karlsson, Mellerud