"Perfekt" och "unik" är två ord människor gärna vill att andra benämner dem med. Dock är det otroligt tvetydigt. En människa är inte perfekt om hon inte har brister. För då är hon inte längre en människa. Och mänslig vill man ju vara - hur får man annars medmänsklighet?

Vidare strävar de allra flesta efter att vara unika. Därför är det inte unikt att vara unik oavsett vad man vill säga om saken. Man är rädd att hamna i ett fack, att folk har förutfattade meningar. Det många glömmer är att det finns en trygghet i att indelas i kategorier efter yttre omständigheter. Folk vet helt enkelt mer om vad de kan förvänta sig, i såväl kulturella som sociala sammanhang. Det är ju det som är orsaken till att människor kategoriserar och sätter stämpel på varandra.



Det finns några fallgropar i detta med förutfattade meningar. Självklart. För det finns plus och minus med allt. Har någon fått tanken att en person är hyvens och rekordelig kan det vara farligt om personen i själva verket är en lurendrejare, våldsam person eller ännu värre. Tror någon att en person är tjuvaktig eller "bara" otrevlig kanske man inte ens ger människan ifråga en chans att bevisa motsatsen.

Mitt i denna strävan att vara unik är man dessutom livrädd att sticka ut. Tryggheten i att vara som alla andra går inte att förbise. Man vill vara normal. Även detta är svårt att definiera då det ju är normalt att vara onormal.

Det bästa vi kan göra av situationen är att vi inser att vi är människor. Det betyder att vi är perfekt bristfälliga, unikt vanliga och normalt onormala. Ge andra människor utrymmet att visa att de också är människor. Tyck om och lita på dem tills motsatsen bevisats. Och om du kan - försök att ge människor som förtjänar det en andra chans.