Igår hände det igen. Den tredje valpförfrågningen sedan i somras trillade in i mailboxen. Vina är jättefin men ännu inte injagad, och vi vet alltså inte om hon är lämplig att avla vidare på. Ännu skickar jag alltså valpspekulanter vidare till de kontakter jag tycker verkar vettiga. Det här gör dock att jag funderar på Vina.

Plus är hennes grymma temperament och hennes människokärlek. Plus är hennes hittills ljusa förhoppningar i skogen, med tysta upptag, tyst följ och att hon faktiskt har ståndat en del fågel trots att husse ännu inte riktigt haft turen på sin sida samtidigt som geväret i handen. Plus är hennes bra vinklar och rörelser. Exteriör och mentalitet har vi papper på, och är alltså hyfsat objektiva. Jakten vill vi utvärdera med jaktprov så snart hon är injagad men det dröjer ju till nästa höst.

Minus är bitar av hennes exteriör (stora öron, hårt rullad svans, överkant i storlek), det faktum att det förekommer en hel del katarakt på mödernet, och även bland helsyskonen. Det är det största minustecknet och det som gör att jag funderar på om hon alls ska avlas på. Själv är hon frisk, ögon UA, Patella UA, det har vi också papper på, så rent teoretiskt borde en eventuell avel inte ha några större hinder. Men.

När man har sysslat med avel så känner man till en del om genetik. Mycket kan nedärvas som inte syns på just föräldrarna, som ligger dolt i arvsanlagen. Att jag kan avel lite gör att jag tvekar. Tvekar man så ska man inte. Veterinären ville även att vi skulle avvakta tills hon är fyra-fem år innan avelsdebut med tanke på ögonen. Klart man lyssnar då. Även om man gillar valpar.