Idag följde jag mamma till Boden för att spana in lite agilitytävlingar. Min mamma älskar nämligen hundar och allt som hör därtill. Jag är inte heller helt ointresserad. Idag fick jag dock veckans återfall. Jag älskar verkligen att tävla, helst då med djur.

Efter några års kanihoppningstorka insåg jag idag att agility är ungefär samma sak fast för hundar. Och även den lättaste klassen bjuder tillräckliga utmaningar för både mig och Vina - OCH vårt samarbete. För just nu är det samarbetet obefintligt. Hon är hyfsat lydig, går fot utan koppel om man så vill, men passa sig för att släppa henne med blicken. Eller tänka på något annat än just att gå fot. Då är hon borta snabbare än min löning. Fast man får väl skylla sig själv när man inte tränar henne alls.




I vilket fall blev jag hyfsat sugen att testa vad hon anser om agility och framför allt hoppklass. Balans- och vippbrädorna verkar lite farliga tycker jag minsann. Här snackar vi utmaning. Fast egentligen har jag varken tid, råd eller energi att börja lägga på det hela just nu. Fast troligtvis kommer ju agilityn att fortsätta att existera några år till. Då kanske det går bättre att börja? Jag har då lovat mamma att heja på henne när hon börjar. Om hon törs.