Det är förunderligt med barn. När de är små, nyfödda, då är allt de gör något de gör för första gången. När de så småningom växer och blir större så inser man att nu var det sista gången för olika saker. Matti ler för första gången som en direkt reaktion på att vi pratar med honom, han gurglar svar och gör spottbubblor.

Lina då. Där har ett hav av förstagångshändelser passerat och sistagångerna tar vid. Blickar vi bakåt ett år så inser man att det har hänt en hel del. Troligen var det sista julen hon trodde på tomten, möjligen även sista påsken hon trodde på påskharen. Kanske var det sista gången hon klädde ut sig till en gullig fjällräv på Halloween, för senast var det liemannen som skulle efterliknas. Ännu längre bakåt i tiden minns vi sista bajsblöjan, sistanappen, sista varje-natt-i-mammas-säng, sista barnvagnsturen och så vidare i all oändlighet.

Med stigande ålder blir förstagångerna färre och därför på något vis lite mer anmärkningsvärda. Första tappade tanden, första gången utan stödhjul på cykeln, första skoldagen, första övernattningen hos kompisen, första gången ensam hemma en lite längre stund än fem minuter, första vintern att nöta sönder täckbyxorna ...

Som tur är så fortsätter hon att fråga om allt mellan himmel och jord, det hoppas jag att det aldrig blir någon sista gång. Fastän hon blir vuxen. Detsamma gäller fantasin, frispråkigheten och det självklara sättet att krypa upp i knät i smyg eller att tjuva en kram.

Samtidigt som det är härligt att få vara med om allt det här så inser man att tiden går. Bäst att ta vara på den tid man får.

De bästa barnen.

En ny förstagångare; vedklyvning

Leijo på cykelstyret är nog inte heller så aktuellt idag. Tyvärr. För gulligt är det.

Första vykortet att skicka. Adress: moster Lova om jag minns rätt.

Första gången att träffa Nelly. Nu är Näny stor.