Idag är det genomgång av tidigare utfört svenskaarbete. Jag har grävt runt i lådor, skåp och garderober i min jakt efter material att lämna in för att slippa göra om alltihop på nytt. Fyra gånger språkhistoria känns mer än tillräckligt. Återfann även en del texte4r som kan räknas som läsvärda, rekommenderar bland annat Att döda ett barn, och Framför lagen av Kafka. Avstå om du är känslig.

Svenskan är intressant - även den språkhistoriska biten - förutsatt att man inte läst den mer än tre gånger tidigare. Då ledsnar man snabbt. Bjuder på en klassisk text som vi läst och diskuterat för två år sedan:

Spjutet är kastat

Spjutet är kastat och vänder aldrig tillbaka.
Glödande skall det genomfara mörkret
i sin heliga båge.

Utslungat är det för alltid
med sin lågande spets
och ännu inte födda mänskohjärtan väntar att genomborras
av det.

Utslungat är spjutet för alltid.

*

Vems är handen som slungade spjutet,
vem är spjutkastaren?

Någon måste ha kastat det
och att döma av kraften bör det ha varit en mäktig hand.
Vem är han som slungat sin andes spjutspets genom mörkret,
vem är spjutkastaren?

Det är jag, den genomborrade, som frågar.

*

Vänd dig om och försök att upptäcka honom.
Vänd dig om, du som inte träffades framifrån av hans spjut,
du som genomborrades av det under flykten,
flykten undan honom.

Varför talar du om en spjutkastare?
Du trodde ju inte ens på spjutet förrän det träffade dig,
du såg aldrig dess heliga båge i mörkret.
Du trodde inte på det som du flydde ifrån
och spjutspetsen överraskade ditt hjärta som en ljungeld.

Spjutkastaren känner ingen.
Men hans eld känner du.
Varför är det inte nog för dig?
Varför ser du långt bort
när hans spjutspets brinner i ditt hjärta?

Pär Lagerkvist ur Aftonland (1953)