Idag har vi varit på utvecklingssamtal med Lina. Jag och Anders är alltid med båda två så man får samma information och tar del av samma saker. Det är skönt att det funkar så bra.

I år är första gången som Lina får ett skriftligt omdöme. Det är inte riktigt samma sak som ett betyg men man ser hur långt hon hunnit i de olika delarna (svenska, matte, so/no, idrott osv). Man får även ett hum om hur hon fungerar med kompisar, om hon kan umgås med alla eller om det blir konflikter ofta eller så.

Jag vet inte hur det gått till, men vi förefaller ha fått världens bästa unge?! Har nått upp till och passerat de flesta målen i studieplanen, funkar tipptopp med kompisar, sköter sig och inte ett enda fult ord slinker ur henne. Hemma svär hon ju inte, men man vet ju därför inte hur det är på skolan. Det bästa är att både jag och Anders känner igen Lina som samma unge hemma som de beskriver på skolan. Enkel.

Man älskar ju alltid sin unge, men det känns självklart extra skönt att andra också kan uppskatta den person hon är. Antingen har vi gjort allt rätt eller så har vi bara haft en enorm tur som fått ett så bra barn. För hon är fin. Riktigt fin. Om du nu missat det.