Idag funderade jag på hur vanlig jag är. Tänk att det är så viktigt för människan att vara normal? Att vara onormal räknas ju också som normalt. Fantastiskt. För egen del vill jag mena att det inte är så viktigt för mig att vara vanlig, men vid närmare eftertanke slås jag av tanken att om jag ens funderar i dessa banor så har jag ju en strävan efter att vara normal, eller åtminstone jämförbar. Hejdå strävan efter annorlunda. Välkommen vanlighet. Suck.

Hörde ett program på SR om kroppsuppfattning. Jag har egentligen aldrig varit nöjd med min kropp, men heller aldrig skämts över hur jag ser ut. Inte som jag minns i alla fall. Visst har jag ibland suckat över min kroppshydda, men inte så att jag velat riva ner det skal som utgör min själs skydd. Jag är ju ändå jag. Det är viktigt att trivas med sig själv, och det har jag nog oftast gjort. Det yttre i alla fall. Det har varit betydligt svårare att trivas med det inre ibland, men det lär man sig ju hantera med åren det med.

Vet egentligen inte vad jag ville ha sagt med det här inlägget, annat än att:
Om du inte gillar dig själv, se till att göra något åt det. Om inte du trivs med dig själv blir det svårt att acceptera att andra gör det. Då blir det svårt att gilla andra.

Flöda kärlek.