Med små, små steg går det sakta framåt för min vän. Hon opererades framgångsrikt i Umeå, väcktes i fredags och landade i Piteå inatt om jag uppfattat rätt. Fortfarande sover hon mycket och det är ännu oklart hur allvarliga men hon fått efter sin fallolycka med skallfraktur och hjärnblödning som följd. Jag är som sagt "van" att hon varje vinter trillar och bryter ett eller ett par revben, men det här var inte det minsta väntat eller uppskattat. Jag hoppas och åter hoppas att hon kommer att repa sig igen, hon har ju gjort det förr.

Det såg bra ut sägs det, inga infektioner eller liknande efter operationen, och ingen anmärkningsvärd svullnad på hjärnan heller. Hon hade tydligen klarat sig rätt bra efter omständigheterna, men jag kan inte riktigt släppa tanken på hur illa det kunnat gå, inte förrän hon är frisk och man får prata med henne igen. För hon måste bli frisk. Jag vill inte förlora en bästavän och extramamma.

I mina ögon är hon odödlig, "stålmormor" som hon är. Repat sig från alla möjliga sjukdomar; hjärnblödning, magsår, bröstcancer, ja, nämn en sjukdom och jag vågar nästan lova att hon varit drabbad. Lägg sedan till diverse benbrott, armvärk och ledbesvär, så har du det hela. Någon propp här och där har också passerat under det decennie vi känt varandra. Alltid har hon blivit frisk igen, stårmormor. Det måste gå lika bra den här gången också. Måste.

Önska med mig.