Efter att ha insett att min K750i aldrig mer kan komma att återfå sin fulla kroppsfunktion gjorde jag det oförlåtliga; jag ersatte idag min gamla trotjänare med en ny, icke handikappad variant. Skinande blank i silver och guld, med svart och mörkbrunt som basfärger kommer den att matcha i stort sett allt jag ikläder mig.

Jag tvivlar på att den kommer att tjäna mig just as well as my former cellphone, men den är tjusig och av tillräcklig kvalitet för mina behov, den löser mina problem med av funktionshindrade K750i:n ideligen avbrutna samtal. Jag hade uppnått point of no return, ett läge varifrån jag genast måste förflytta mig till en förmånligare punkt. Telefon är viktigt för mig.

Misstänker att försäljaren (naturligtvis i säljsyfte) avstod att höja på ögonbrynet när jag ryckte ifrån honom alla säljargument i samma sekund jag hälsat klart. "Sälj mig en Ericsson. Inte för dyr, inte för simpel. Inte rosa, inte blå. men gärna någon annan snygg färg." Klart och betalt, nu har jag laddat min nya vän med såväl kontakter som foton, videor och annat krimskrams. Redo att användas i verkligheten!

Kände mig i affären som en blond ung brud som ska matcha det splitternya körkortet med en lika ny bil. Den viktigaste frågan är i det läget naturligtvis hur bilen ser ut och alltså även vilken färg den har. Form eller funktion spelar mindre roll. Eller?

Nu tror ni garanterat att jag vunnit på lotto eller liknande, men som bekant haqr nöden ingen lag, och jag var oerhört telefonnödig just för tillfället. Vad gör man inte för att kunna hålla sig tillgänglig?