Att bli mormor eller farmor sägs vara livets efterrätt. Kan det då sägas att jag äter kakan och har den kvar när min egen unge börjar bli underbart stor, snart ska börja skolan och vänner och syskon skaffar smått? Jag får ju möjligheten att njuta av spädbarnstiden, får på nära håll se hur de utvecklas och gör nya framsteg.

Sötsaken Alva snart tre månader ung


Sockergrynet Arvid (som börjar bli stooor nu!) är åtta månader snart


På senaste har jag även hittat ännu en liten goseplutt att leka med. Mitt kusinbarn, drygt ettåriga Paula hälsar på ibland, och hon snackar goja så som ingen annan kan. Det, om något, är riktigt, riktigt kul! Jag tyckte att hon till och med sa "Hej Frida" sist hon var här, men ingen vet säkert... Undrar om hon vet det själv ens en gång?

Att få ha dessa härliga ungar omkring sig gör att man ibland känner sig som svävande på en molntuss av sockervadd. Det är så oerhört sött. Tack mammor för att ni bjuder på era små!