Har tiden ett särskilt spår att följa? En dragen led eller sandad väg utan risk att halka och sträcka sig? De senaste fyra veckorna har varit händelserika på mer än ett sätt. Det har fått mig att reflektera lite över tidens varande.

Tänk att tiden knappast har början, knappast slut.
Knappt hinner vi uppleva nuet innan det är passerat.
Glöm inte att fånga dagen. En aning klyschigt men väldigt viktigt.

Hämtade lillan hos hennes papi idag, det påminner om att ta vara på de små stunderna i vardagen. Här matar man på, drar lass i djupsnö upp till midjan. Streta inte för långt bort från allt härligt vintermys; skeda fram värmen i frusna lår, bada varmt med dina härliga ungar, kryp ner under filten i soffan med en kopp rykande het, juligt doftande glögg. Sök rätt på allt det du värms av, både inututi och utanåpå.

Lina sover och tystnaden är anmärkningsvärd. Vina slocknade på golvet efter att en vänlig granne förbarmat sig över henne och taggit henne med på kvällspromenad. Nöjd hund, mysig kisse, sovande unge och klirrande stickor. Kanske lite julmusik skulle passa bra?

Ur led är tiden
I fas är Frida