Lite avis blir man ju. Lillen får ligga i pappas knä och äta. Det vill jag också, fast helst skippar jag flaskan med bröstmjölken till förmån för vindruvor eller nåt annat lite mer romantiskt. Plus att det ju inte ska gälla min pappas knä, utan lillens pappas. Annars gav det ju inte så mycket.

Blev rätt sjukt stycke ser jag i efterhand men skyller på allmän förvirring. I eftermiddag skulle mamma och Lina komma på besök, men de får ju inte komma in på avdelningen, än mindre på rummet. Det blir nog lekterapin eller kanske den stängda restaurangen som får bereda oss sittplatser. Det blev ju lite konstigt när Lina hade en hel mammavecka kvar men fick åka till sin pappa ändå. Man saknar ju sin bästa dotter. Konstigt att inte längre kunna säga bästa barn. Fast konstigt på ett bra sätt.

Lina hade förresten lurat till sig en övernattning hos mormor igår kväll. Hon gick dit på kvällen för att scrappa lite och när det närmade sig läggdags kom frågan:
- Visst går det bra att jag sover här mormor?
Jodå, mormor sade att det går bra, och så blev det kvällsrutiner. Då ringer Linas pappa och frågar när Lina ska komma hem egentligen? Hmm.

Kanske Lina ska börja med att informera sina föräldrar INNAN hon bestämmer sig för att sova över någonstans? Till saken hör att jag pratade med Lina redan under eftermiddagen, och redan då sade hon till mig att hon skulle sova hos mormor, som att saken redan var bestämd. Och det var den ju visserligen, men bara av bönan själv. Kul unge.

Nu ska jag lura till mig en trevlig lunch i restaurangen, hoppas de har någon god mat idag.