Idag får vi äntligen byta till barnavdelningen istället för att vara här på 56:an (prematur). Lilleman har nämligen börjat klara sig utan andningsmaskinen (SiPAP), äter själv från bröstet och slipper alltså sonden. De närmsta dagarna ska vi se att han ska slippa inhalationerna och att han äter lagom mycket över dygnet. Då är det dags att åka hem. Så här glad blev han när han fick höra det:



I sin lilla plastbalja har han sovit och sovit. Det sägs att man kan vila sig i form, och det verkar ju stämma. Tusen slangar och diverse kopplingar för att kolla att allt är bra.



Ett evigt fixande med andningsslangarna som inte ville sitta på plats på en bångstyrig liten kille. Stor lättnad när han äntligen fick vila sin lilla nos och enbart ha syrgasgrimman.



Nu längtar vi naturligtvis hem ännu mer, så blir det väl när man börjar se en ände på eländet. Men nu är det nära i alla fall. Lina längtar efter att få träffa lillebror igen, och jag längtar hem. Mika också. Tur att han har varit här i alla fall, annars hade det varit sjukt tradigt. Nu ska vi mysa och sedan göra oss i ordning för flytt. Mors!