Nu närmar det sig. Det är redan början av december och julstressen gör sig påmind. Den som har barn vet att tiden går alldeles för fort, och den som inte har barn funderar på meningen med julen, kanske med livet också.

Den som missat att julen är den största högtiden i Sverige måste ha växt upp på en annan planet. Här ska putsas fönster, dammsugas, skuras och lagas mat. Här ska julbakas, julpyntas och piffas. För den som inte känner till svensk tradition verkar det konstigt med all denna mat och överflödet som ska finnas i alla hem. Här ska vara så präktigt som möjligt, så husligt det någonsin går. Ungarna ska dessutom varvas upp inför julen, de laddas lämpligen med tomtedräkter, pepparkaksbak och dekoration av pepparkakshus. Dessa hus ska dessutom gärna vara helt hemmagjorda; från degen till ritningen, hela vägen till den personligt färgade kristyren och det noggrant utvalda godiset. Chokladkalendrarna som minstingarna gråter efter att få öppna på en gång är obligatoriska, och nuförtiden ska ungarna helst också ha julkalendrar med leksaker i.

Sociala medier i all ära, men är det verkligen förenligt med julens anda att offentligt skryta upp sig själv och sina prestationer på till exempel facebook? Att lägga upp proffsfoton av årets julbak på sin blogg? Kan detta skapa annat än prestationsångest hos vänner, bekanta och andra läsare? Möjligen kan det kännas en gnutta inspirerande att se de skyltfönsterliknande exponeringarna av julgodis ihop med diverse pynt, men mest ger det nog ett sug efter att äta upp motivet för bilden, alternativt att gå hem och dra något gammalt över sig tills december har passerat.

Förutom att man gärna skryter upp sina förmågor att hänga julgardiner och arrangera smakfulla stilleben med hjälp av trendiga tomtar, så finns fler saker att sprätta hängslen för. Räcker det inte med de måsten som redan existerar så kan man ju alltid gräva djupare i den svenska traditionens mylla. Kanske är det renässans för korvkokning, sillinläggning, slakt av den egna grisen, ljusstöpning, eller att luta fisk. Spela roll om någon enda vill äta den mat som nästan försvunnit från det moderna julbordet, bara man kan säga att man gjort den själv. För varför ska man nöja sig med att plocka fram och tända något extra ljus, kanske njuta en kopp glögg eller två och bara vara? Att reflektera över saker och ting, fundera över vår tid här och meningen med livet är inget som folk gör i december, men det borde ha sin givna tid till jul. Då firar vi Jesu födelse, fastän han sedan länge är bortglömd och undanskuffad i ett hörn. Borde det då inte vara närmare till hands att filosofera och umgås med familjen för att finna ut hur det egentligen gick till när Jesus föddes, än att frossa i mat, godsaker och ögonfröjd?

Loppet är för länge sedan kört. Nu återstår bara att samla in spillrorna av det vi kallar tradition, försöka få rätsida på ekonomin som kraschade redan när ungarna plitade ner sina önskningar på listor och skickade runt till nära och kära, inklusive tomten. Och på tal om tomten – honom ska man backa upp och intyga att han finns, fastän man aldrig sett, eller ens hört talas om hans körkort. Nej, låt oss slippa bländas av alla pretentiösa husmödrar som vill skina ikapp med stjärnorna. Låt stjärnorna själva stå för glänsandet över sjö och strand. Släpper vi ambitionerna att vara bäst på allt så finner vi mer tid till det som egentligen är viktigt. Ta det lugnt och fira att du är du och ingen annan.

Idag firar jag mina båda utförda tal med att publicera årets julkrönika. Förhoppningsvis den sista som betygsätts för Svenska B-kursen. I övrigt vill jag önska eder alla en God Jul och riktigt grått nytt hår!