Ikväll hörde jag på P4 morgon(!) på väg hem från Piteå. Där luftades existensiella frågor och det väckte en insikt hos mig. Vi strävar alla efter att komma till himlen när vi dör. Glömmer vi därför bort att njuta av nuet?

Tänk om livet och dess glädjeämnen och sorger, som alla bidrar till vår emotionella utveckling, ÄR himlen? Tänk om det är det enklaste som också är det bästa, det vi alla strävar efter, men att det är för nära inpå, så vi inte klarar av att se det? Tänk om vi är i himlen redan nu, utan att vara medvetna om det?

Att vara i himlen inbillar vi oss är enbart dans på rosor och sväva på fluffiga moln. Hur fungerar det här med den mänskliga hjärnan där? Om vi enbart vill slippa undan alla de dåliga känslorna borde vi kanske lobotomera oss, för utan tråkigheter vet man ju inte när man har roligt. Eller? Vet vi att uppskatta bristen på ledsamhet och deppiga dagar i himlen? Finns detta osannolika verkligen?

Jag röstar på att leva i himlen redan nu, enbart genom att ställa in mig på att det är precis det jag gör. Välja lyckan redan nu. Precis som vi lärde oss på kursen. Låter kitschigt men kan vara värt ett försök. Vem vill inte leva i himlen? Uppskatta det lilla likväl som det stora i livet. Det är nyckeln. Var glad åt att du kan känna alla sinnesstämningar, de finns av en orsak.

Lev i nuet, fånga dagen.
Verkligheten är drömmen.